När jag ser tillbaka på året 2013 så kan jag knappt förstå hur jag orkade mig igenom vissa perioder. Efter jag jobbat som kundservicemedarbetare fick jag inte bara lära känna fantastiska människor utan också en svår depression och ångest. Resulterade i massa mediciner och sjukskrivning. Jag är en person som inte vill ge upp och vill vara duktig på allt och kämpa! Men såhär i efterhand så förstår jag inte varför man inte tar steget och släpper taget om de som inte känns bra för än. Att man inte lyssnar på sig själv. Vi är för fega.
Jag har haft fler svackor än så innan som gjort det svårt för mig, dåliga förhållanden och ekonomiskt tillstånd. Ett litet problem kan verkligen göra att allt känns svårt. Fast du har ett dåligt jobb så kunde de kännas för mig som om att förhållandet va dåligt det med.. och va mycket skit som kan komma från problem med pengar.
Att våga är A och O. Våga säga ifrån, vad du tycker och hur man känner.

 

Efter jobbet som kundtjänstmedarbetare trodde jag att jag träffat botten. Tog tag i en utmaning, att jobba inom vården fast att ja vet att det inte är min grej. Men jag ville prova. De var ett steg på förbättringsvägen.. komma ut och göra något annat. Träffa nya underbara människor. Men ja det var ju inte min grej så när jag inte mådde helt bra  vart jag deprimerad igen.. utan att veta om det till en början.
Jag hade fått en medicin som va bra, kanske för bra då jag inte orkade göra något alls. (betablockerarna) För er som inte vet vad det innebär så kan man kort säga att det sänker hjärtpulsen så inget stresshormon utsöndras. Du blir slö, orklös men ingen migrän.

Efter en period när jag vart i stort sätt insolerad från verkligheten i flera månader hade jag en sån där dag då jag kände nehe.. NU måste det hända något.

Jag sökte kontakt med mina nära och kära igen, började träffa dom lite grann. Även fast jag inte alltid ville inombords. Att få skratta igen va underbart! Finns nog ingen bättre medicin än det.

Jag sket i vad alla andra sa om att sluta ta min medicin. Jag slutade tvärt och de var som en sten lyftes från magen. Tror ja på att mediciner funkar.. ja. Behövs dom alltid? NEJ.

Efter jobbet inom vården var över och jag började få energin tillbaka satt jag och funderade över vad jag vill göra. Flytta? Utbildning? Vad brinner jag för? Var och hur vill jag jobba? Den processen var låång och tog några månader. Ta er tid att fundera på er framtid! Gjorde flera yrkestest och sakta men säkert insåg jag hur jag var som person och vad jag behöver för att må bra. Jag ska inte hylla arbetsförmedlingen alls.. får ja säga mitt är det rena skiten MEN deras test på sidan kan ge något,

När jag visste vad jag vill göra och året närmade sig sitt slut fick jag en kick. Nu jävlar ska det hända grejer....

Jag började träffa vännerna igen regelbundet, jag är inte en fånge hemma längre..
En månad senare börjar jag att plugga på Komvux, plugga är något jag är bra på.. och målet var lärare till HT-2014. Plugget fick mig att fokusera och få tillbaka rutinerna.

2 månader efter det.. har jag nu börjat jobba på McDonalds. Service är något jag älskar att ge och de var det jag ville göra och sysselsätta mig med bredvid studierna. OCH människorna på donken jag jobbar på är riktiga guldkorn. Ni är helt fantastiska!

Och om tre månader flyttar jag! Till en trea med min sambo, längtar!

Så 2014 har varit mitt år. Jag mår så himla bra nu, jag går med lätta steg på moln typ. Jag har något att göra varje dag morgon och kväll. Jag kan njuta av ledigheten igen. Och det som tyngde ner mig förr att jag oroa mig för mycket, tänkte för mycket är som bortblåst. Jag är ingen robot, jag lever här och nu! Jag tänker på vad som är bäst för mig och har aldrig mått bättre. Har inte haft någon migrän sen jag slutade med medicinen vilket är en vinst då jag fick höra att jag alltid kommer att ha den. Hah!

Det kan vända.. våga!
ett djupt och kanske mindre roligt inlägg men de blir bättre.